något jag absolut inte vill när jag blir gammal är att min personlighet ska försvinna. lixom blekna bort av krämpor och bitterhet och sorg. ser det så ofta i mitt jobb; det är som att ingen person riktigt finns kvar, det är bara ett skynke av pessimism över att livet är som det är. det är sjukt jobbigt att se ibland, och ibland även förbannat irriterande. det märks så stor skillnad på vilka som har en positiv inställning till livet i allmänhet, och dom som inte har det och vad det spelar för roll. ingen newsflash direkt, men fint att se ändå att det faktiskt kan göra skillnad. dom kan ha lika ont, ha lika mycket sorg och lika jobbig sits, ändå är livet guld värt för vissa. en av de sötaste tanterna jag vet, är precis så. hon är alltigenom positiv, ser alltid den ljusa sidan, sitter och myser med sin katt och dr phil på kvällen, bjuder på äpplen och har rest över hela världen. fastän hon har ont i höften och är trött och bor ensam så är hon alltid glad och trevlig.
det finaste hos mina pensionärer är när deras personlighet tränger fram. när man ser kärleken emellan två stycken som varit gifta i över 40 år. när dom skrattar åt något gammalt minne.
jag får höra så mycket historier, om uppväxt och militära och kärlek och resor. idag berättade en gubbe om sin resor till grekland. och när man når ut till dom, och kan prata med dom som om vi var i samma ålder, då älskar jag mitt jobb.
är sjukt peppad på att bli en gammal, klok, lagomt rund tant med sju magar, massa erfarenhet, positivitet och galenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar