tisdag 26 februari 2013

Fyra

Hemma.
I det som i bara fyra månader till är mitt hem.
Hemma.
Efter fyra dygn av kärlek. Fyra dagar av långa promenader från Solna till Odenplan, middagar, öl, kramar och pussar och pirr. Det är en sån ynnest att få vara såhär kär efter snart fem år. Att få älska någon, och bli älskad tillbaka, så som vi älskar varann. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ungefär så känns det ibland. Men jag tackar och tar emot. Älskar sättet han ser på mig.

Hemma.
Landade i ett Umeå med 7 (!) plusgrader (i februari!?). Umeå är aldrig så vackert som när man varit ifrån det ett tag. Aldrig så vackert som när man vet att man ska härifrån. Den här staden som jag älskar och hatar. Som det är dags att bryta sig loss ifrån. Staden som hållit hela mitt liv i sin stadskärna, som jag svurit över, längtat bort ifrån.

Nu lyser solen helt annorlunda. Bara för att jag vet. Det är mina sista fyra månader och detta liv kommer aldrig tillbaka.

torsdag 21 februari 2013

He who holds my heart

38 dagar.
Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra.

Längtar. Längtar så mycket att jag inte ens kan få ner det i ord. Känns som att hela min kropp består av tonårspirr och hormoner. Och nu ska jag få 96 timmar med den bästa i hela världen. He who holds my heart.

Lucky me.

tisdag 5 februari 2013

Mitt enda liv

Trött, tröttare, tröttast. Har en sån där galen Lisa-vecka. Jobbar fyra dagar, har skola tre. Som bekant har veckan bara sju dagar. Lägg på rep, dansklass, spelning. Och häng med vänner som jag inte vill säga nej till, och behöver som energiboost när det är mycket.

Och jag skriver min tacksamhetslista. Idag är den ganska kort, men inte tom. Och jag kommer minnas, glorifiera och sakna de här dagarna ändå. Så vad är då sant? Ljuger tacksamhetslistan, eller ljuger minnet? Eller är det själva faktumet att jag ens skrivit en lista det som spelar roll, som är sanningen?

Och spexrepen har börjat och jag vill kunna hålla varje ögonblick, men jag kan inte. Inte alltid. Och jag vet att det blir ännu roligare mot slutet. Allting stegras, ökar. Och slutet är alltid kortare än början. 

Kanske är hela grejen bara att se.
Att livet kan vara fint även när man kanske inte ens förstår det själv.
För det finns faktiskt de som vill leva, men inte får.

måndag 4 februari 2013

Vatten under broarna

Drygt tre år senare.

Och jag är snart 25. Snart färdig socionom. Förlovad.
Det har gått drygt fem år sen jag startade den här bloggen. Då var jag 19, hade tagit studenten några månader tidigare och mitt liv skulle börja. Mitt USA-liv, som jag väntat på i vad som kändes som alldeles för många evigheter, som jag ville dokumentera, spara, aldrig aldrig glömma.

Och nu är jag snart där igen. 6 veckor i NYC i sommar och jag är så lycklig att jag ibland tror att jag ska spricka. 

Jag vill minnas den här våren. Det här året. För jag bara vet; detta är året. Året då allt ändras, året då det händer, året som är mitt. Som så många runt mig också verkar känna. För vissa var 2012 det absolut sämsta året. För andra bara.. bleh. För mig var det... ett år. Som var fint och bra och utvecklande, men också fyllt av så galet mycket kamp och frustration att jag bara ville skrika ibland. Och bara tre veckor in i 2013 kändes det som att allt lossnade, vilket såklart är en sanning med modifikation, men ändå. Känslan. Det är känslan som behövs. Rider på den vågen just nu av att allt är möjligt. Detta var känslan jag sökte hela 2012, kämpade för alla de tolv månaderna and when it finally pays off, it really pays off. (Insåg precis att det finns en enorm risk för att jag kommer skriva väldigt mycket svengelska för att sen gå över helt till engelska).

Skulle kunna skriva en halv roman om allt som hänt de senaste åren, men för vems skull? Det finns ju bevarat. Det har hänt. Åren finns på bilder, på små lappar, i maskorna på mina strumpbyxor. I minnesbanken, i mina vänner, på instagram. I klottret i mina almanackor, spellistorna på Spotify, i avsaknaden av pengar på kontot.