Eller egentligen 96.
För 6 år sedan skrev jag ett likadant inlägg. Ibland känns det som att studenten var igår. Ibland en helt annan värld. Men kanske framförallt: ibland känns det som att jag inte gjort någonting de senaste åren. Inte åstadkommit något. Så ibland skriver jag listor som en påminnelse.
Så vad är bevis nog om inte ett examensbevis och 6 spexmedaljer?
Varje årsskifte de senaste fyra åren har det den tredje januari stått i min dagbok att jag längtar tillbaka till den känslan jag hade 3 januari 2008. Känslan av panik. Inför att lämna allt, och inte ha en aning om vart man är påväg. Känslan av lycka. Att inte ha en aning om vad som kommer hända, hur saker kommer bli, att du har alla möjligheter i världen.
Och nu står jag ju här. Snart har jag precis den möjligheten.
Varför känns det då så läskigt?
