Högtrycket som aldrig tog slut

Tror Umeå är inne på sin fjortonde dag med sol och 25 grader. Hela min innergård är fylld av studenter som pluggar solar grillar.

Och för en gångs skull. Instagram förskönar inte, dagboken visar inte en annan sida, känslan i mig ljuger inte. Det känns, är, precis så bra som det verkar. 

 Trots skoluppgifter som stressar i bakhuvudet. Till dem säger jag bara: show me what you got. Jag tar examen om 9 dagar.

Trots att jag varit i Stockholm för tredje veckan i rad och blir trött av tågen som det inte går att sova på. Det tar mig ju närmare min dröm och jag hinner kanske slänga in en snabb puss till min blivande i pauserna. 

För det som känns är bubblet, grönskan, vännerna, solen som aldrig går ner, peppen på New York, Imagine Dragons i lurarna, listan som bockas av, ölen i gräset, värmen som slår emot, vinglasen på balkongen, orden som inte tar slut.

För att citera en fantastisk skribent. Livet, lägg av. Har fasen inte förtjänat att ha så här roligt.
(Eller, jo. Det har jag. )

Graduation goggles

En månad. EN månad. 30 dagar tills jag ta examen. Att veta att allt man känner till, att allt som är tryggt, allt som man byggt upp slutar och försvinner i en enda ceremoni är... skumt.

Det är lika delar skräckblandad förtjusning, pepp, stress, förvirring. Men det är som är det fina med graduation goggles, är allt fokus som läggs på det som är bra. Den helt plötsligt guldskimrande verkligheten. Även om det kanske ibland är lögn, en förvrängd sanning, så är det iallafall till det bättre.