fredag 6 september 2013

Fredagspepp

Så så trött. Men på ett skönt och peppigt sätt. Första veckan med riktiga lektioner gjord och 9 timmars danslektioner känns i kroppen. Alla intryck, nya människor, sånger jag inte hört förut och information att komma ihåg märks i huvudet. 

Men det känns bra. Jag är fortfarande helt förundrad över att man kan, att jag får, göra det här på heltid. 100%. 8 timmar om dagen. Lyxen alltså. 

Har tänkt att jag varje fredag ska sammanfatta och reflektera över veckan som varit. För att samla tankarna, se vad som händer, kunna minnas hur jag kände. Så det ska jag hem och göra nu. 

Så peppad på helg för övrigt. Fredagskänsla i kroppen. Är helt ledig i helgen och ser fram emot varm höstsol på balkongen, egentid, öl och stand up. 



söndag 1 september 2013

Sommar 2013

Ditt favoritställe på sommaren?
Löparö. 

Vad var det bästa med sommaren 2013?
New York, New York. Att den var så lång och började redan i maj.

Favoritsommardoft?
Nyklippt gräs och solskyddsfaktor. 

Sommarens drink?
Frozen Margarita för 5 dollar. 

Vilka datum från sommar 2013 kommer du alltid komma ihåg?
7 juni då jag tog examen. 18 juni då jag kom in på Kulturama. 5 juli, då jag landade i New York

Sommarens hetaste? 
Mitt rum i Williamsburg.

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om sommaren 2013?
Åh det är så många. Alla musikallåtar jag hört, repat in och lyssnat på till förbannelse. Jar of Hearts som vi spelade sista natten med klassen. Skinny Love med Birdy alla bitterljuva dagar. Get Lucky med Daft Punk, Pompeii med Bastille och It's time med Imagine Dragons påminner om sista veckorna i Umeå. 

Hur tillbringade du midsommar?
På Löparö, som jag gjort de senaste sex åren. Bubbel, sillunch, tårta på ängen, middag och fina vänner. Så som det ska och brukar vara.  

Vad lärde du dig den här sommaren? 
Så otroligt mycket. Balett, skådespelartekniker, att våga. Hitta i Williamsburg och känna mig trygg i New York. Massor om mig själv och vem jag är och vad jag kan.  

Vad var sämst med sommaren? 
Saknad.

Vad önskade du dig och fick? 
Typ allt jag någonsin drömt om i New York. 

Bästa köpet? 
Köpte inte så mycket så säger två underbara gröna klänningar. 

Vilka böcker har du läst?
I kroppen min, How to be a woman, ett par deckare och några till. 

Sommarens bästa tillfälle? 
Oj, det är så många. Den där dagen på Löparö då himlen var blå och vi åkte båt och badade och drack öl på bryggan och livet kändes som en Pripps blå-reklam. Sista kvällen med klassen då vi smög upp på ett hustak och drack bubbel med neonljusen bredvid och spelade låtar och jammade och grät och aldrig ville att det skulle ta slut. 

Var 2013 en bra sommar? 

Ja. Helt helt fantastiskt. Kanske den bästa ever. 

torsdag 29 augusti 2013

ML1b

Jag är alltså Kulturamaelev nu. 

Vi är i slutet av introduktionsveckan och ska på knappa två dagar gå igenom, harmonisera, koreografera, placera och allmänt repa in delar av musikalen Hair. Imorgon har vi uppvisning och sen insparksfest och sen... Sen kör vi. 

Sen kör vi 9 timmars dans i veckan, ungefär lika många timmar i olika sångämnen och långa timmar med teater och musik- och gehörslära. I ett år. 

Och nu är jag här, ovetandes om hur det här året kommer bli. Jag kan bara titta på mitt schema och låtsas. Gissa. Föreställa mig. Jag ser mina klasskompisar men vet ingenting. 

Jag vet bara att jag om ett år kommer älska några utav dem. 

Jag vet bara att jag om ett år kommer vara helt ommöblerad inuti. 

måndag 19 augusti 2013

365

Igår, när jag landat och tagit mig till mitt nya hem, var långdistansen officiellt över. På dagen ett år sedan vi flyttade från Kungsgatan. 

Skålade i Bacardi på vår balkong medan regnet smattrande och med utsikt över exakt såna hus jag ville ha utsikt över när jag flyttade till Stockholm. 

365 dagar. 
We did it. 

söndag 18 augusti 2013

Bye bye

Hejdå New York. 
Tack som fan, för allt. 

För nätterna som aldrig tog slut. För allt du lärde mig. För att du gör världens godaste iskaffe och har de bästa klänningarna. För utsikten varje morgon på väg till skolan. För alla de fantastiska människorna jag lärt känna. För promenaderna i central park, stunderna på min fire escape, roof top barerna. För alla hamburgare. För sommarvärmen och de breda trottoarerna och chinese take away. Tack för timmarna jag fått dansa, sjunga, skådespela. 

Framförallt: tack för självförtroendet. 









fredag 26 juli 2013

Argue for your limitations, and they will be yours



Ibland är det svårt att förstå att det här är mitt liv. Mitt och bara mitt. Det är så förunderligt och tiden går så fort att jag har svårt att greppa det.

Svårt att förstå att det är jag som nu så många morgnar i rad, på exakt samma tid, gått ner till delin på hörnet och beställt min iskaffe att snubben i kassan och jag har börjat prata. Att det är jag som riskerar mitt liv varje morgon när jag klämmer mig in på de överfulla tunnelbanevagnarna. Att det är jag som promenerar till skolan och skymtar Frihetsgudinnan som vore det den mest naturliga sak i världen och sen ge allt allt allt på varje lektion.

Och jag inser hur rädd jag varit. Rädd för att tro på min passion och mig själv. Rädd för att studera det igen och att det då skulle ta ifrån mig all glädje. Rädd för att inte platsa, inte kunna, inte våga. Men framförallt rädd för att inte klara av det, att mitt intresse inte skulle vara nog, att jag inte skulle vara beredd att ge det som krävdes.

Men när det lixom inte längre gör något att gå upp halv åtta varje morgon, när det inte spelar någon roll att du är så trött att du måste dricka två extra kaffe per dag, när du inte bryr dig om ifall du gråter inför folk du känt i två veckor. När du ser det som något spännande att göra bort dig inför folk och längtar efter att bli utmanad och gör saker du aldrig trodde du skulle göra...

Då bara vet man att det är rätt. Och jag tror det är den känslan jag väntat på så länge nu.


torsdag 11 juli 2013

New York Film Academy


Orientation day idag. Peppen alltså!! Vad vi fått lära oss so far:

If its too good to be true it is too good to be true. 

It's better to be a little paranoid and rude than nice. 

Nothing ever goes smoothly. 

Och, my personal favorite: "studying one of these crafts is the closest a human being can come to magic."

Imorgon dance placement, fredag city tour, måndag: classes!




lördag 6 juli 2013

New York state of mind



Här sitter jag, på det som i fem veckor framåt är min fire escape. Klockan är åtta på kvällen, det är snart ett dygn sen jag gick upp och lämnade Sverige. 

Och det är så mycket som känns i mig. Det är så ofattbart fantastiskt att vara här, att jag är här, igen. Log som en galning när jag stegade ut från JFK. Släpade mina redan för tunga väskor, svettades i hettan och tog mig till Williamsburg. Som om det vore den mest naturliga saken i världen. Och det fina är att det är precis så det känns. 


fredag 5 juli 2013

Stockholm i mitt hjärta


Senaste veckan har varit fin. Jag har mest skrotat runt på dagarna och träffat vänner på kvällarna. Tror att det är det som kallas semester. 

Igår var min sista kväll i Sverige på ett tag vilket betydde date night. Promenera Götgatan ner, äta sushi i gräset, spatsera i gamla stan och dricka billig öl på söder. 

Och dö lite över hur fint sommarstockholm är och det faktum att vi nu, äntligen, bor här. 







lördag 29 juni 2013

Små lätta moln

När livet känns som en Pripps blå-reklam, då är det bra. 

Sjätte gången på löparö. Mygg, utflykter, öl i solen, läsa på altanen, långsamma frukostar, kortspel, viskleken och skrattattacker, grillat kött, pussar, hjulning i regnet, popcorn, traditionell midsommar, bad från bryggan, sillunch för första gången, 90talsmusik, promenader och solsken. 











måndag 17 juni 2013

Hejdå

Hejdå Umeå. Hejdå min hemstad. Hejdå staden som jag blev vuxen i. Hejdå staden som jag var så våldsamt förälskad i mina sena tonår, där jag träffat några av de bästa personerna jag vet och skapat några av mina bästa minnen.

Hejdå Ålidhem, Böleäng, Mariehem, Öbacka, Kungsgatan, Väst på stan. Hejdå vår första gemensamma lägenhet med ljuden från gatan utanför vårt fönster. Hejdå till minnena i alla de kollektiv jag bott i. Hejdå alla gator jag bott på, alla vägar jag promenerat.

Hejdå Umeälven och alla gånger jag grillat, druckit vin, solat, spelat kubb och köpt chips på Statoil mitt i natten. Hejdå svingen, apberget, kafé Station, Nydalasjön, TC's uteservering, ölen på Bishops, de stora vinglasen på Lottas, kvällarna vi dansat på Allstar.

Hejdå decembermörker, sex månaders vinter (jag kommer inte sakna dig), långsam vår, sommarnätter det aldrig blir mörkt.

Hejdå spexet. Min största glädje de senaste fem åren. Hejdå Sagateatern, rep i lärarhuset, festerna som aldrig tog slut, internskämten, kramarna, peppen, punschen.

Hejdå universitetet. Blaskigt kaffe i Tornet, plugg i Lindellfiket, hörsalarna, UB. Hejdå tråkiga föreläsningar, tentastress och att inte kunna få tag på kurslitteratur. Hejdå intressanta seminarium, sovmorgnar, pluggsessioner som byts till skvaller och skratt. Hejdå matlådor och 30 minuters kö till micron. Hejdå tentafest och EPP.

Hejdå Umeå. Fan vad konstigt det här känns... Nu ska jag ut på mitt livs (andra) största äventyr. Det är dags.

söndag 16 juni 2013

48 timmar

De senaste 48 timmarna har jag...
sovit 11 timmar.
jobbat 11 timmar.
flyttat och flyttstädat i 16 timmar.

Behöver jag säga att jag är trött?

Men jag går på någon slags överskotts-jag-flyttar-till-Stockholm-imorgon-energi.
En sorts får-träffa-honom-efter-tre-veckor-pepp.
En typ av allting-är-sista-gången-i-Umeå-sentimentalitet.
Något som liknar skräckblandad förtjusning.

Klart man inte kan sova då.
(Inte heller kan man sova när det är ljust dygnet runt och du spenderar din näst sista kväll med fina vänner, öl och sällskapsspel på en mysig balkong med utsikt över älven)

onsdag 29 maj 2013

Högtrycket som aldrig tog slut

Tror Umeå är inne på sin fjortonde dag med sol och 25 grader. Hela min innergård är fylld av studenter som pluggar solar grillar.

Och för en gångs skull. Instagram förskönar inte, dagboken visar inte en annan sida, känslan i mig ljuger inte. Det känns, är, precis så bra som det verkar. 

 Trots skoluppgifter som stressar i bakhuvudet. Till dem säger jag bara: show me what you got. Jag tar examen om 9 dagar.

Trots att jag varit i Stockholm för tredje veckan i rad och blir trött av tågen som det inte går att sova på. Det tar mig ju närmare min dröm och jag hinner kanske slänga in en snabb puss till min blivande i pauserna. 

För det som känns är bubblet, grönskan, vännerna, solen som aldrig går ner, peppen på New York, Imagine Dragons i lurarna, listan som bockas av, ölen i gräset, värmen som slår emot, vinglasen på balkongen, orden som inte tar slut.

För att citera en fantastisk skribent. Livet, lägg av. Har fasen inte förtjänat att ha så här roligt.
(Eller, jo. Det har jag. )

tisdag 7 maj 2013

Graduation goggles

En månad. EN månad. 30 dagar tills jag ta examen. Att veta att allt man känner till, att allt som är tryggt, allt som man byggt upp slutar och försvinner i en enda ceremoni är... skumt.

Det är lika delar skräckblandad förtjusning, pepp, stress, förvirring. Men det är som är det fina med graduation goggles, är allt fokus som läggs på det som är bra. Den helt plötsligt guldskimrande verkligheten. Även om det kanske ibland är lögn, en förvrängd sanning, så är det iallafall till det bättre.

onsdag 3 april 2013

Kär

Just nu är jag kär. Lite kär i livet, lixom. I blommorna utanför min dörr. I solskenet som är så speciellt som det aldrig annars kan vara klockan sju på kvällen i april. I att repa sex dagar i veckan med världens bästa teatergrupp. I min älskade, som jag fått vara med konstant i en vecka. I pudersnö och marssol och fjäll så långt ögat kan nå. I intressanta seminarium och lagom mycket skola. I mina vänner: mina fina, bästa vänner. I onsdagsöl med spexet. I att cykla och känna grus under däcken.

Kär i lättheten som fladdrar där innanför.

söndag 3 mars 2013

100 dagar

Eller egentligen 96.

För 6 år sedan skrev jag ett likadant inlägg. Ibland känns det som att studenten var igår. Ibland en helt annan värld. Men kanske framförallt: ibland känns det som att jag inte gjort någonting de senaste åren. Inte åstadkommit något. Så ibland skriver jag listor som en påminnelse.

Så vad är bevis nog om inte ett examensbevis och 6 spexmedaljer?

Varje årsskifte de senaste fyra åren har det den tredje januari stått i min dagbok att jag längtar tillbaka till den känslan jag hade 3 januari 2008. Känslan av panik. Inför att lämna allt, och inte ha en aning om vart man är påväg. Känslan av lycka. Att inte ha en aning om vad som kommer hända, hur saker kommer bli, att du har alla möjligheter i världen.

Och nu står jag ju här. Snart har jag precis den möjligheten.
Varför känns det då så läskigt?

tisdag 26 februari 2013

Fyra

Hemma.
I det som i bara fyra månader till är mitt hem.
Hemma.
Efter fyra dygn av kärlek. Fyra dagar av långa promenader från Solna till Odenplan, middagar, öl, kramar och pussar och pirr. Det är en sån ynnest att få vara såhär kär efter snart fem år. Att få älska någon, och bli älskad tillbaka, så som vi älskar varann. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ungefär så känns det ibland. Men jag tackar och tar emot. Älskar sättet han ser på mig.

Hemma.
Landade i ett Umeå med 7 (!) plusgrader (i februari!?). Umeå är aldrig så vackert som när man varit ifrån det ett tag. Aldrig så vackert som när man vet att man ska härifrån. Den här staden som jag älskar och hatar. Som det är dags att bryta sig loss ifrån. Staden som hållit hela mitt liv i sin stadskärna, som jag svurit över, längtat bort ifrån.

Nu lyser solen helt annorlunda. Bara för att jag vet. Det är mina sista fyra månader och detta liv kommer aldrig tillbaka.

torsdag 21 februari 2013

He who holds my heart

38 dagar.
Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra.

Längtar. Längtar så mycket att jag inte ens kan få ner det i ord. Känns som att hela min kropp består av tonårspirr och hormoner. Och nu ska jag få 96 timmar med den bästa i hela världen. He who holds my heart.

Lucky me.

tisdag 5 februari 2013

Mitt enda liv

Trött, tröttare, tröttast. Har en sån där galen Lisa-vecka. Jobbar fyra dagar, har skola tre. Som bekant har veckan bara sju dagar. Lägg på rep, dansklass, spelning. Och häng med vänner som jag inte vill säga nej till, och behöver som energiboost när det är mycket.

Och jag skriver min tacksamhetslista. Idag är den ganska kort, men inte tom. Och jag kommer minnas, glorifiera och sakna de här dagarna ändå. Så vad är då sant? Ljuger tacksamhetslistan, eller ljuger minnet? Eller är det själva faktumet att jag ens skrivit en lista det som spelar roll, som är sanningen?

Och spexrepen har börjat och jag vill kunna hålla varje ögonblick, men jag kan inte. Inte alltid. Och jag vet att det blir ännu roligare mot slutet. Allting stegras, ökar. Och slutet är alltid kortare än början. 

Kanske är hela grejen bara att se.
Att livet kan vara fint även när man kanske inte ens förstår det själv.
För det finns faktiskt de som vill leva, men inte får.

måndag 4 februari 2013

Vatten under broarna

Drygt tre år senare.

Och jag är snart 25. Snart färdig socionom. Förlovad.
Det har gått drygt fem år sen jag startade den här bloggen. Då var jag 19, hade tagit studenten några månader tidigare och mitt liv skulle börja. Mitt USA-liv, som jag väntat på i vad som kändes som alldeles för många evigheter, som jag ville dokumentera, spara, aldrig aldrig glömma.

Och nu är jag snart där igen. 6 veckor i NYC i sommar och jag är så lycklig att jag ibland tror att jag ska spricka. 

Jag vill minnas den här våren. Det här året. För jag bara vet; detta är året. Året då allt ändras, året då det händer, året som är mitt. Som så många runt mig också verkar känna. För vissa var 2012 det absolut sämsta året. För andra bara.. bleh. För mig var det... ett år. Som var fint och bra och utvecklande, men också fyllt av så galet mycket kamp och frustration att jag bara ville skrika ibland. Och bara tre veckor in i 2013 kändes det som att allt lossnade, vilket såklart är en sanning med modifikation, men ändå. Känslan. Det är känslan som behövs. Rider på den vågen just nu av att allt är möjligt. Detta var känslan jag sökte hela 2012, kämpade för alla de tolv månaderna and when it finally pays off, it really pays off. (Insåg precis att det finns en enorm risk för att jag kommer skriva väldigt mycket svengelska för att sen gå över helt till engelska).

Skulle kunna skriva en halv roman om allt som hänt de senaste åren, men för vems skull? Det finns ju bevarat. Det har hänt. Åren finns på bilder, på små lappar, i maskorna på mina strumpbyxor. I minnesbanken, i mina vänner, på instagram. I klottret i mina almanackor, spellistorna på Spotify, i avsaknaden av pengar på kontot.