Trött, tröttare, tröttast. Har en sån där galen Lisa-vecka. Jobbar fyra dagar, har skola tre. Som bekant har veckan bara sju dagar. Lägg på rep, dansklass, spelning. Och häng med vänner som jag inte vill säga nej till, och behöver som energiboost när det är mycket.
Och jag skriver min tacksamhetslista. Idag är den ganska kort, men inte tom. Och jag kommer minnas, glorifiera och sakna de här dagarna ändå. Så vad är då sant? Ljuger tacksamhetslistan, eller ljuger minnet? Eller är det själva faktumet att jag ens skrivit en lista det som spelar roll, som är sanningen?
Och spexrepen har börjat och jag vill kunna hålla varje ögonblick, men jag kan inte. Inte alltid. Och jag vet att det blir ännu roligare mot slutet. Allting stegras, ökar. Och slutet är alltid kortare än början.
Kanske är hela grejen bara att se.
Att livet kan vara fint även när man kanske inte ens förstår det själv.
För det finns faktiskt de som vill leva, men inte får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar