Vatten under broarna

Drygt tre år senare.

Och jag är snart 25. Snart färdig socionom. Förlovad.
Det har gått drygt fem år sen jag startade den här bloggen. Då var jag 19, hade tagit studenten några månader tidigare och mitt liv skulle börja. Mitt USA-liv, som jag väntat på i vad som kändes som alldeles för många evigheter, som jag ville dokumentera, spara, aldrig aldrig glömma.

Och nu är jag snart där igen. 6 veckor i NYC i sommar och jag är så lycklig att jag ibland tror att jag ska spricka. 

Jag vill minnas den här våren. Det här året. För jag bara vet; detta är året. Året då allt ändras, året då det händer, året som är mitt. Som så många runt mig också verkar känna. För vissa var 2012 det absolut sämsta året. För andra bara.. bleh. För mig var det... ett år. Som var fint och bra och utvecklande, men också fyllt av så galet mycket kamp och frustration att jag bara ville skrika ibland. Och bara tre veckor in i 2013 kändes det som att allt lossnade, vilket såklart är en sanning med modifikation, men ändå. Känslan. Det är känslan som behövs. Rider på den vågen just nu av att allt är möjligt. Detta var känslan jag sökte hela 2012, kämpade för alla de tolv månaderna and when it finally pays off, it really pays off. (Insåg precis att det finns en enorm risk för att jag kommer skriva väldigt mycket svengelska för att sen gå över helt till engelska).

Skulle kunna skriva en halv roman om allt som hänt de senaste åren, men för vems skull? Det finns ju bevarat. Det har hänt. Åren finns på bilder, på små lappar, i maskorna på mina strumpbyxor. I minnesbanken, i mina vänner, på instagram. I klottret i mina almanackor, spellistorna på Spotify, i avsaknaden av pengar på kontot.