ML1b

Jag är alltså Kulturamaelev nu. 

Vi är i slutet av introduktionsveckan och ska på knappa två dagar gå igenom, harmonisera, koreografera, placera och allmänt repa in delar av musikalen Hair. Imorgon har vi uppvisning och sen insparksfest och sen... Sen kör vi. 

Sen kör vi 9 timmars dans i veckan, ungefär lika många timmar i olika sångämnen och långa timmar med teater och musik- och gehörslära. I ett år. 

Och nu är jag här, ovetandes om hur det här året kommer bli. Jag kan bara titta på mitt schema och låtsas. Gissa. Föreställa mig. Jag ser mina klasskompisar men vet ingenting. 

Jag vet bara att jag om ett år kommer älska några utav dem. 

Jag vet bara att jag om ett år kommer vara helt ommöblerad inuti. 

365

Igår, när jag landat och tagit mig till mitt nya hem, var långdistansen officiellt över. På dagen ett år sedan vi flyttade från Kungsgatan. 

Skålade i Bacardi på vår balkong medan regnet smattrande och med utsikt över exakt såna hus jag ville ha utsikt över när jag flyttade till Stockholm. 

365 dagar. 

We did it. 

Bye bye

Hejdå New York. 

Tack som fan, för allt. 

För nätterna som aldrig tog slut. För allt du lärde mig. För att du gör världens godaste iskaffe och har de bästa klänningarna. För utsikten varje morgon på väg till skolan. För alla de fantastiska människorna jag lärt känna. För promenaderna i central park, stunderna på min fire escape, roof top barerna. För alla hamburgare. För sommarvärmen och de breda trottoarerna och chinese take away. Tack för timmarna jag fått dansa, sjunga, skådespela. 

Framförallt: tack för självförtroendet.