den värsta saknaden, är efter någon man förlorat, eller något som är över. då det enda man har är minnen som nästan bara gör mer ont för att det påminner om hur allt en gång var. EF är så för mig. när jag tänker på 6 månader i EFs slitna rum, engelskalektion på engelskalektion, pubertala fester, staden, starbucks och vännerna, då gör det ont. för det kommer inte tillbaka. jag saknar allt med det. tillochmed det som var dåligt och tråkigt och jobbigt, för det var ändå mitt liv där, som jag ville ha det. ibland får jag flashbacks som får min vardag här te sig så meningslös. saknaden gör allt det andra grått och jag förstår inte vad jag gör här. det känns så tydligt ibland att det är där jag hör hemma, även fast det är konstigt och inte som jag trodde att jag skulle kunna känna för något annat ställe än umeå. och jag vet inte hur jag ska handskas med det, för det spelar ingen roll vad jag gör, det är över hur som helst.
jag är glad att jag fick uppleva det, även om det inte låter så. för utan det hade jag inte varit någonstans. EF lärde mig mer än jag nånsin lärt mig, och vissa saker av det finns kvar. som när jag, merel, larissa och martine mejlar varandra alla fyra samtidigt på facebook. eller som när det är 10 dagar kvar tills jag får träffa david igen, spela på porter bellys och vandra newbury street.
då får det vara värt all saknad i hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar