Ikväll har jag sett Changeling. Förbannat bra film av Clint Eastwood med Angelina Jolie i huvudrollen. Den är baserad på en sann berättelse och handlar om en mamma vars son försvinner. Fem månader senare får hon tillbaka sin son, som visar sig vara ett helt annat barn. Hon ger inte upp kampen om att hitta sin son och den korrupta polisen slänger henne på psyket och ni kan ju bara gissa hur hon blev behandlad. Ingen lyssnade på henne, utan hon avfärdades bara och det gavs inga förklaringar.
Vi har kommit långt inom psykiatrin sen 1920-talet, men på vissa områden är det som att vi stannat i tiden. Ingen skulle drömma om att ifrågasätta en cancerpatient, medans en person med psykiska problem antingen inte blir tagen på allvar eller avfärdad som "galen". Det gör mig så frustrerad. Psykiska sjukdomar är också en sjukdom, bara inte lika svartvita och lättdiagnoserade.
Många har avfärdat personer som skär sig som fjortisar med otroligt stort uppmärksamhetsbehov. Min filosfi är att oavsett vilken anledning man har att skära sig, så är det bevis nog att något inte står rätt till. Vissa får fysiska åkommor medans andra utvecklar ätstörningar eller ett destruktivt bettende eller missbruk. Det finns alltid en anledning, en orsak bakom ett beteende eller ett mönster. Det är alltid en människa bakom sjukdomen, även om den ibland är svår att se. Då gäller det att lyssna och ta den personen på allvar. Det är en hårfin gräns mellan att inte överdiagnosera och sätta felaktiga stämplar, men ändå ta på allvar. Därför är det så viktigt att titta på alla symptom, helheten. En doktor ger sig inte förrän han/hon har rätt fysisk diagnos, varför skulle det vara annorlunda med en psykisk sjukdom?
Om jag kan hjälpa andra att förstå sig på psykiska problem bättre, eller hjälpa någon på rätt väg, då är det värt allt. Och det är därför jag vill jobba inom psykiatrin.
1 kommentar:
Alltså lisa, jag vet vad vi ska prata över te! mycket bra, mycket bra.
Skicka en kommentar