Nu är det över. På ett litet sätt skönt. Att få någon slags rutin och vardag igen. Äta normalt och sova ordentligt. Inte vara grönsminkad och konstant grönaktig. Ha ett socialt liv. Men mest är det så fruktansvärt oförklarligt sorgligt. Det är 3 månader sen kickoffen, då jag tvekade och tvivlade och sen tillslut bestämde mig. Och jag har inte ångrat någonting. Jag vill inte sluta spexa! Någonsin.
Den här veckan har varit vårt klimax. Det har varit svett och petting i duschen, myggcheck, punch i pausen, kexchoklad och winegum, sjunga i duschen efter föreställningar, krama om varandra och berömma, highfiva, dricka sofiero, bli sminkad, sjunga ruttnande murklor (för det var sol och det var vår och jag var jätteglad. mat i magarna hela dagarna och på nätterna sprit raj raj!) på scenen, grön vattenfärg på benen, pepp bakom byxorna, roliga omstarter såsom musikal, på norska, ombytta roller osv osv, höra publiken skrika "messerschmidt!" för att svara tillbaka med "quack quack, pooh pooh!" och så ljudet när man startar en moped, för att sen direkt återgå till rollerna. Vi har skrikit fy fan vad tight mest hela tiden, sjungit rajlåtar och varit i våra roller.
Idag hade vi våran directors cut-föreställning. Aka vi är alla bakis, trötta, näringsfattiga och helt slutspexade och därför flummiga. Vi hade en sån sjukt rolig föreställning idag, med utbyte av dekor, kören sjöng Appolo (som det står på våra medaljer tack vare Nils) istället för Apollo, repliker byttes ut och så omstarter på det. Ikväll städade vi ur hela Saga. Rev ner dekor, städade och fixade. Lekte mörkerkurragömma och bytte nummer och hade en kramring medans vi sjöng Allting är en fest.
Så kom igen sätt fart
Livet är ju underbart
Bara man ser allting klart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar