Högtrycket som aldrig tog slut

Tror Umeå är inne på sin fjortonde dag med sol och 25 grader. Hela min innergård är fylld av studenter som pluggar solar grillar.

Och för en gångs skull. Instagram förskönar inte, dagboken visar inte en annan sida, känslan i mig ljuger inte. Det känns, är, precis så bra som det verkar. 

 Trots skoluppgifter som stressar i bakhuvudet. Till dem säger jag bara: show me what you got. Jag tar examen om 9 dagar.

Trots att jag varit i Stockholm för tredje veckan i rad och blir trött av tågen som det inte går att sova på. Det tar mig ju närmare min dröm och jag hinner kanske slänga in en snabb puss till min blivande i pauserna. 

För det som känns är bubblet, grönskan, vännerna, solen som aldrig går ner, peppen på New York, Imagine Dragons i lurarna, listan som bockas av, ölen i gräset, värmen som slår emot, vinglasen på balkongen, orden som inte tar slut.

För att citera en fantastisk skribent. Livet, lägg av. Har fasen inte förtjänat att ha så här roligt.
(Eller, jo. Det har jag. )

Graduation goggles

En månad. EN månad. 30 dagar tills jag ta examen. Att veta att allt man känner till, att allt som är tryggt, allt som man byggt upp slutar och försvinner i en enda ceremoni är... skumt.

Det är lika delar skräckblandad förtjusning, pepp, stress, förvirring. Men det är som är det fina med graduation goggles, är allt fokus som läggs på det som är bra. Den helt plötsligt guldskimrande verkligheten. Även om det kanske ibland är lögn, en förvrängd sanning, så är det iallafall till det bättre.

Kär

Just nu är jag kär. Lite kär i livet, lixom. I blommorna utanför min dörr. I solskenet som är så speciellt som det aldrig annars kan vara klockan sju på kvällen i april. I att repa sex dagar i veckan med världens bästa teatergrupp. I min älskade, som jag fått vara med konstant i en vecka. I pudersnö och marssol och fjäll så långt ögat kan nå. I intressanta seminarium och lagom mycket skola. I mina vänner: mina fina, bästa vänner. I onsdagsöl med spexet. I att cykla och känna grus under däcken.

Kär i lättheten som fladdrar där innanför.

100 dagar

Eller egentligen 96.

För 6 år sedan skrev jag ett likadant inlägg. Ibland känns det som att studenten var igår. Ibland en helt annan värld. Men kanske framförallt: ibland känns det som att jag inte gjort någonting de senaste åren. Inte åstadkommit något. Så ibland skriver jag listor som en påminnelse.

Så vad är bevis nog om inte ett examensbevis och 6 spexmedaljer?

Varje årsskifte de senaste fyra åren har det den tredje januari stått i min dagbok att jag längtar tillbaka till den känslan jag hade 3 januari 2008. Känslan av panik. Inför att lämna allt, och inte ha en aning om vart man är påväg. Känslan av lycka. Att inte ha en aning om vad som kommer hända, hur saker kommer bli, att du har alla möjligheter i världen.

Och nu står jag ju här. Snart har jag precis den möjligheten.
Varför känns det då så läskigt?

Fyra

Hemma.
I det som i bara fyra månader till är mitt hem.
Hemma.
Efter fyra dygn av kärlek. Fyra dagar av långa promenader från Solna till Odenplan, middagar, öl, kramar och pussar och pirr. Det är en sån ynnest att få vara såhär kär efter snart fem år. Att få älska någon, och bli älskad tillbaka, så som vi älskar varann. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ungefär så känns det ibland. Men jag tackar och tar emot. Älskar sättet han ser på mig.

Hemma.
Landade i ett Umeå med 7 (!) plusgrader (i februari!?). Umeå är aldrig så vackert som när man varit ifrån det ett tag. Aldrig så vackert som när man vet att man ska härifrån. Den här staden som jag älskar och hatar. Som det är dags att bryta sig loss ifrån. Staden som hållit hela mitt liv i sin stadskärna, som jag svurit över, längtat bort ifrån.

Nu lyser solen helt annorlunda. Bara för att jag vet. Det är mina sista fyra månader och detta liv kommer aldrig tillbaka.

He who holds my heart

38 dagar.
Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra.

Längtar. Längtar så mycket att jag inte ens kan få ner det i ord. Känns som att hela min kropp består av tonårspirr och hormoner. Och nu ska jag få 96 timmar med den bästa i hela världen. He who holds my heart.

Lucky me.

Mitt enda liv

Trött, tröttare, tröttast. Har en sån där galen Lisa-vecka. Jobbar fyra dagar, har skola tre. Som bekant har veckan bara sju dagar. Lägg på rep, dansklass, spelning. Och häng med vänner som jag inte vill säga nej till, och behöver som energiboost när det är mycket.

Och jag skriver min tacksamhetslista. Idag är den ganska kort, men inte tom. Och jag kommer minnas, glorifiera och sakna de här dagarna ändå. Så vad är då sant? Ljuger tacksamhetslistan, eller ljuger minnet? Eller är det själva faktumet att jag ens skrivit en lista det som spelar roll, som är sanningen?

Och spexrepen har börjat och jag vill kunna hålla varje ögonblick, men jag kan inte. Inte alltid. Och jag vet att det blir ännu roligare mot slutet. Allting stegras, ökar. Och slutet är alltid kortare än början. 

Kanske är hela grejen bara att se.
Att livet kan vara fint även när man kanske inte ens förstår det själv.
För det finns faktiskt de som vill leva, men inte får.