Just nu är jag kär. Lite kär i livet, lixom. I blommorna utanför min dörr. I solskenet som är så speciellt som det aldrig annars kan vara klockan sju på kvällen i april. I att repa sex dagar i veckan med världens bästa teatergrupp. I min älskade, som jag fått vara med konstant i en vecka. I pudersnö och marssol och fjäll så långt ögat kan nå. I intressanta seminarium och lagom mycket skola. I mina vänner: mina fina, bästa vänner. I onsdagsöl med spexet. I att cykla och känna grus under däcken.
Kär i lättheten som fladdrar där innanför.
onsdag 3 april 2013
söndag 3 mars 2013
100 dagar
Eller egentligen 96.
För 6 år sedan skrev jag ett likadant inlägg. Ibland känns det som att studenten var igår. Ibland en helt annan värld. Men kanske framförallt: ibland känns det som att jag inte gjort någonting de senaste åren. Inte åstadkommit något. Så ibland skriver jag listor som en påminnelse.
Så vad är bevis nog om inte ett examensbevis och 6 spexmedaljer?
Varje årsskifte de senaste fyra åren har det den tredje januari stått i min dagbok att jag längtar tillbaka till den känslan jag hade 3 januari 2008. Känslan av panik. Inför att lämna allt, och inte ha en aning om vart man är påväg. Känslan av lycka. Att inte ha en aning om vad som kommer hända, hur saker kommer bli, att du har alla möjligheter i världen.
Och nu står jag ju här. Snart har jag precis den möjligheten.
Varför känns det då så läskigt?
För 6 år sedan skrev jag ett likadant inlägg. Ibland känns det som att studenten var igår. Ibland en helt annan värld. Men kanske framförallt: ibland känns det som att jag inte gjort någonting de senaste åren. Inte åstadkommit något. Så ibland skriver jag listor som en påminnelse.
Så vad är bevis nog om inte ett examensbevis och 6 spexmedaljer?
Varje årsskifte de senaste fyra åren har det den tredje januari stått i min dagbok att jag längtar tillbaka till den känslan jag hade 3 januari 2008. Känslan av panik. Inför att lämna allt, och inte ha en aning om vart man är påväg. Känslan av lycka. Att inte ha en aning om vad som kommer hända, hur saker kommer bli, att du har alla möjligheter i världen.
Och nu står jag ju här. Snart har jag precis den möjligheten.
Varför känns det då så läskigt?
tisdag 26 februari 2013
Fyra
Hemma.
I det som i bara fyra månader till är mitt hem.
Hemma.
Efter fyra dygn av kärlek. Fyra dagar av långa promenader från Solna till Odenplan, middagar, öl, kramar och pussar och pirr. Det är en sån ynnest att få vara såhär kär efter snart fem år. Att få älska någon, och bli älskad tillbaka, så som vi älskar varann. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ungefär så känns det ibland. Men jag tackar och tar emot. Älskar sättet han ser på mig.
Hemma.
Landade i ett Umeå med 7 (!) plusgrader (i februari!?). Umeå är aldrig så vackert som när man varit ifrån det ett tag. Aldrig så vackert som när man vet att man ska härifrån. Den här staden som jag älskar och hatar. Som det är dags att bryta sig loss ifrån. Staden som hållit hela mitt liv i sin stadskärna, som jag svurit över, längtat bort ifrån.
Nu lyser solen helt annorlunda. Bara för att jag vet. Det är mina sista fyra månader och detta liv kommer aldrig tillbaka.
I det som i bara fyra månader till är mitt hem.
Hemma.
Efter fyra dygn av kärlek. Fyra dagar av långa promenader från Solna till Odenplan, middagar, öl, kramar och pussar och pirr. Det är en sån ynnest att få vara såhär kär efter snart fem år. Att få älska någon, och bli älskad tillbaka, så som vi älskar varann. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Ungefär så känns det ibland. Men jag tackar och tar emot. Älskar sättet han ser på mig.
Hemma.
Landade i ett Umeå med 7 (!) plusgrader (i februari!?). Umeå är aldrig så vackert som när man varit ifrån det ett tag. Aldrig så vackert som när man vet att man ska härifrån. Den här staden som jag älskar och hatar. Som det är dags att bryta sig loss ifrån. Staden som hållit hela mitt liv i sin stadskärna, som jag svurit över, längtat bort ifrån.
Nu lyser solen helt annorlunda. Bara för att jag vet. Det är mina sista fyra månader och detta liv kommer aldrig tillbaka.
torsdag 21 februari 2013
He who holds my heart
38 dagar.
Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra.
Längtar. Längtar så mycket att jag inte ens kan få ner det i ord. Känns som att hela min kropp består av tonårspirr och hormoner. Och nu ska jag få 96 timmar med den bästa i hela världen. He who holds my heart.
Lucky me.
Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra.
Längtar. Längtar så mycket att jag inte ens kan få ner det i ord. Känns som att hela min kropp består av tonårspirr och hormoner. Och nu ska jag få 96 timmar med den bästa i hela världen. He who holds my heart.
Lucky me.
tisdag 5 februari 2013
Mitt enda liv
Trött, tröttare, tröttast. Har en sån där galen Lisa-vecka. Jobbar fyra dagar, har skola tre. Som bekant har veckan bara sju dagar. Lägg på rep, dansklass, spelning. Och häng med vänner som jag inte vill säga nej till, och behöver som energiboost när det är mycket.
Och jag skriver min tacksamhetslista. Idag är den ganska kort, men inte tom. Och jag kommer minnas, glorifiera och sakna de här dagarna ändå. Så vad är då sant? Ljuger tacksamhetslistan, eller ljuger minnet? Eller är det själva faktumet att jag ens skrivit en lista det som spelar roll, som är sanningen?
Och spexrepen har börjat och jag vill kunna hålla varje ögonblick, men jag kan inte. Inte alltid. Och jag vet att det blir ännu roligare mot slutet. Allting stegras, ökar. Och slutet är alltid kortare än början.
Kanske är hela grejen bara att se.
Att livet kan vara fint även när man kanske inte ens förstår det själv.
För det finns faktiskt de som vill leva, men inte får.
Och jag skriver min tacksamhetslista. Idag är den ganska kort, men inte tom. Och jag kommer minnas, glorifiera och sakna de här dagarna ändå. Så vad är då sant? Ljuger tacksamhetslistan, eller ljuger minnet? Eller är det själva faktumet att jag ens skrivit en lista det som spelar roll, som är sanningen?
Och spexrepen har börjat och jag vill kunna hålla varje ögonblick, men jag kan inte. Inte alltid. Och jag vet att det blir ännu roligare mot slutet. Allting stegras, ökar. Och slutet är alltid kortare än början.
Kanske är hela grejen bara att se.
Att livet kan vara fint även när man kanske inte ens förstår det själv.
För det finns faktiskt de som vill leva, men inte får.
måndag 4 februari 2013
Vatten under broarna
Drygt tre år senare.
Och jag är snart 25. Snart färdig socionom. Förlovad.
Det har gått drygt fem år sen jag startade den här bloggen. Då var jag 19, hade tagit studenten några månader tidigare och mitt liv skulle börja. Mitt USA-liv, som jag väntat på i vad som kändes som alldeles för många evigheter, som jag ville dokumentera, spara, aldrig aldrig glömma.
Och nu är jag snart där igen. 6 veckor i NYC i sommar och jag är så lycklig att jag ibland tror att jag ska spricka.
Jag vill minnas den här våren. Det här året. För jag bara vet; detta är året. Året då allt ändras, året då det händer, året som är mitt. Som så många runt mig också verkar känna. För vissa var 2012 det absolut sämsta året. För andra bara.. bleh. För mig var det... ett år. Som var fint och bra och utvecklande, men också fyllt av så galet mycket kamp och frustration att jag bara ville skrika ibland. Och bara tre veckor in i 2013 kändes det som att allt lossnade, vilket såklart är en sanning med modifikation, men ändå. Känslan. Det är känslan som behövs. Rider på den vågen just nu av att allt är möjligt. Detta var känslan jag sökte hela 2012, kämpade för alla de tolv månaderna and when it finally pays off, it really pays off. (Insåg precis att det finns en enorm risk för att jag kommer skriva väldigt mycket svengelska för att sen gå över helt till engelska).
Skulle kunna skriva en halv roman om allt som hänt de senaste åren, men för vems skull? Det finns ju bevarat. Det har hänt. Åren finns på bilder, på små lappar, i maskorna på mina strumpbyxor. I minnesbanken, i mina vänner, på instagram. I klottret i mina almanackor, spellistorna på Spotify, i avsaknaden av pengar på kontot.
Och jag är snart 25. Snart färdig socionom. Förlovad.
Det har gått drygt fem år sen jag startade den här bloggen. Då var jag 19, hade tagit studenten några månader tidigare och mitt liv skulle börja. Mitt USA-liv, som jag väntat på i vad som kändes som alldeles för många evigheter, som jag ville dokumentera, spara, aldrig aldrig glömma.
Och nu är jag snart där igen. 6 veckor i NYC i sommar och jag är så lycklig att jag ibland tror att jag ska spricka.
Jag vill minnas den här våren. Det här året. För jag bara vet; detta är året. Året då allt ändras, året då det händer, året som är mitt. Som så många runt mig också verkar känna. För vissa var 2012 det absolut sämsta året. För andra bara.. bleh. För mig var det... ett år. Som var fint och bra och utvecklande, men också fyllt av så galet mycket kamp och frustration att jag bara ville skrika ibland. Och bara tre veckor in i 2013 kändes det som att allt lossnade, vilket såklart är en sanning med modifikation, men ändå. Känslan. Det är känslan som behövs. Rider på den vågen just nu av att allt är möjligt. Detta var känslan jag sökte hela 2012, kämpade för alla de tolv månaderna and when it finally pays off, it really pays off. (Insåg precis att det finns en enorm risk för att jag kommer skriva väldigt mycket svengelska för att sen gå över helt till engelska).
Skulle kunna skriva en halv roman om allt som hänt de senaste åren, men för vems skull? Det finns ju bevarat. Det har hänt. Åren finns på bilder, på små lappar, i maskorna på mina strumpbyxor. I minnesbanken, i mina vänner, på instagram. I klottret i mina almanackor, spellistorna på Spotify, i avsaknaden av pengar på kontot.
torsdag 10 september 2009
Lägenhetsdrömmar
Det går inte så bra för mig det här. Har lixom tappat suget sen min frälsnings-förälskelse på Amelia. Om ni vill kan ni följa mig där (mitt nick är Hannalisa), en betydligt ärligare version av livet.
Och annars. Annars är det höst och underbar sol och jag mår bra! Riktigt bra. Jag har börjat musikaldans och gospelkör, plöjer böcker och spelar gitarr. Jag och Anton lagar matlådor och myser och ser film. Jag jobbar och trivs och ska till Boston i oktober.
Men mest. Mest är det lägenhetsPEPP! Efter en månads is i magen, frustration och sega telefonsamtal skrev vi äntligen kontrakt på den femma vi först var och kollade på. Och jag är kär. Öst på stan, nära till allt. Byggd 64, med tre förråd och massa utrymme. Badkar och söderläge-balkong. Vi flyttar om två veckor och det enda jag tänker på är Ikea, banankartonger, mitt rum som ska inredas och att få hamstra och ombona. Längtar till första natten.
Dessutom håller jag på att bli vuxen. På riktigt. Tandförsäkring, byte av folkbokföringsadress och ett jämförande av elbolag är på G.
Det som snurrar i ipoden är;
Gavin DeGraw - She holds the key
Jason Reeves - Never find again
Och annars. Annars är det höst och underbar sol och jag mår bra! Riktigt bra. Jag har börjat musikaldans och gospelkör, plöjer böcker och spelar gitarr. Jag och Anton lagar matlådor och myser och ser film. Jag jobbar och trivs och ska till Boston i oktober.
Men mest. Mest är det lägenhetsPEPP! Efter en månads is i magen, frustration och sega telefonsamtal skrev vi äntligen kontrakt på den femma vi först var och kollade på. Och jag är kär. Öst på stan, nära till allt. Byggd 64, med tre förråd och massa utrymme. Badkar och söderläge-balkong. Vi flyttar om två veckor och det enda jag tänker på är Ikea, banankartonger, mitt rum som ska inredas och att få hamstra och ombona. Längtar till första natten.
Dessutom håller jag på att bli vuxen. På riktigt. Tandförsäkring, byte av folkbokföringsadress och ett jämförande av elbolag är på G.
Det som snurrar i ipoden är;
Gavin DeGraw - She holds the key
Jason Reeves - Never find again
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)