Ibland är det svårt att förstå att det här är mitt liv. Mitt och bara mitt. Det är så förunderligt och tiden går så fort att jag har svårt att greppa det.
Svårt att förstå att det är jag som nu så många morgnar i rad, på exakt samma tid, gått ner till delin på hörnet och beställt min iskaffe att snubben i kassan och jag har börjat prata. Att det är jag som riskerar mitt liv varje morgon när jag klämmer mig in på de överfulla tunnelbanevagnarna. Att det är jag som promenerar till skolan och skymtar Frihetsgudinnan som vore det den mest naturliga sak i världen och sen ge allt allt allt på varje lektion.
Och jag inser hur rädd jag varit. Rädd för att tro på min passion och mig själv. Rädd för att studera det igen och att det då skulle ta ifrån mig all glädje. Rädd för att inte platsa, inte kunna, inte våga. Men framförallt rädd för att inte klara av det, att mitt intresse inte skulle vara nog, att jag inte skulle vara beredd att ge det som krävdes.
Men när det lixom inte längre gör något att gå upp halv åtta varje morgon, när det inte spelar någon roll att du är så trött att du måste dricka två extra kaffe per dag, när du inte bryr dig om ifall du gråter inför folk du känt i två veckor. När du ser det som något spännande att göra bort dig inför folk och längtar efter att bli utmanad och gör saker du aldrig trodde du skulle göra...
Då bara vet man att det är rätt. Och jag tror det är den känslan jag väntat på så länge nu.
