New York state of mind

Här sitter jag, på det som i fem veckor framåt är min fire escape. Klockan är åtta på kvällen, det är snart ett dygn sen jag gick upp och lämnade Sverige. 

Och det är så mycket som känns i mig. Det är så ofattbart fantastiskt att vara här, att jag är här, igen. Log som en galning när jag stegade ut från JFK. Släpade mina redan för tunga väskor, svettades i hettan och tog mig till Williamsburg. Som om det vore den mest naturliga saken i världen. Och det fina är att det är precis så det känns. 

Stockholm i mitt hjärta

Senaste veckan har varit fin. Jag har mest skrotat runt på dagarna och träffat vänner på kvällarna. Tror att det är det som kallas semester. 

Igår var min sista kväll i Sverige på ett tag vilket betydde date night. Promenera Götgatan ner, äta sushi i gräset, spatsera i gamla stan och dricka billig öl på söder. 

Och dö lite över hur fint sommarstockholm är och det faktum att vi nu, äntligen, bor här. 

Små lätta moln

När livet känns som en Pripps blå-reklam, då är det bra. 

Sjätte gången på löparö. Mygg, utflykter, öl i solen, läsa på altanen, långsamma frukostar, kortspel, viskleken och skrattattacker, grillat kött, pussar, hjulning i regnet, popcorn, traditionell midsommar, bad från bryggan, sillunch för första gången, 90talsmusik, promenader och solsken. 

Hejdå

Hejdå Umeå. Hejdå min hemstad. Hejdå staden som jag blev vuxen i. Hejdå staden som jag var så våldsamt förälskad i mina sena tonår, där jag träffat några av de bästa personerna jag vet och skapat några av mina bästa minnen.

Hejdå Ålidhem, Böleäng, Mariehem, Öbacka, Kungsgatan, Väst på stan. Hejdå vår första gemensamma lägenhet med ljuden från gatan utanför vårt fönster. Hejdå till minnena i alla de kollektiv jag bott i. Hejdå alla gator jag bott på, alla vägar jag promenerat.

Hejdå Umeälven och alla gånger jag grillat, druckit vin, solat, spelat kubb och köpt chips på Statoil mitt i natten. Hejdå svingen, apberget, kafé Station, Nydalasjön, TC's uteservering, ölen på Bishops, de stora vinglasen på Lottas, kvällarna vi dansat på Allstar.

Hejdå decembermörker, sex månaders vinter (jag kommer inte sakna dig), långsam vår, sommarnätter det aldrig blir mörkt.

Hejdå spexet. Min största glädje de senaste fem åren. Hejdå Sagateatern, rep i lärarhuset, festerna som aldrig tog slut, internskämten, kramarna, peppen, punschen.

Hejdå universitetet. Blaskigt kaffe i Tornet, plugg i Lindellfiket, hörsalarna, UB. Hejdå tråkiga föreläsningar, tentastress och att inte kunna få tag på kurslitteratur. Hejdå intressanta seminarium, sovmorgnar, pluggsessioner som byts till skvaller och skratt. Hejdå matlådor och 30 minuters kö till micron. Hejdå tentafest och EPP.

Hejdå Umeå. Fan vad konstigt det här känns... Nu ska jag ut på mitt livs (andra) största äventyr. Det är dags.

48 timmar

De senaste 48 timmarna har jag...
sovit 11 timmar.
jobbat 11 timmar.
flyttat och flyttstädat i 16 timmar.

Behöver jag säga att jag är trött?

Men jag går på någon slags överskotts-jag-flyttar-till-Stockholm-imorgon-energi.
En sorts får-träffa-honom-efter-tre-veckor-pepp.
En typ av allting-är-sista-gången-i-Umeå-sentimentalitet.
Något som liknar skräckblandad förtjusning.

Klart man inte kan sova då.
(Inte heller kan man sova när det är ljust dygnet runt och du spenderar din näst sista kväll med fina vänner, öl och sällskapsspel på en mysig balkong med utsikt över älven)

Högtrycket som aldrig tog slut

Tror Umeå är inne på sin fjortonde dag med sol och 25 grader. Hela min innergård är fylld av studenter som pluggar solar grillar.

Och för en gångs skull. Instagram förskönar inte, dagboken visar inte en annan sida, känslan i mig ljuger inte. Det känns, är, precis så bra som det verkar. 

 Trots skoluppgifter som stressar i bakhuvudet. Till dem säger jag bara: show me what you got. Jag tar examen om 9 dagar.

Trots att jag varit i Stockholm för tredje veckan i rad och blir trött av tågen som det inte går att sova på. Det tar mig ju närmare min dröm och jag hinner kanske slänga in en snabb puss till min blivande i pauserna. 

För det som känns är bubblet, grönskan, vännerna, solen som aldrig går ner, peppen på New York, Imagine Dragons i lurarna, listan som bockas av, ölen i gräset, värmen som slår emot, vinglasen på balkongen, orden som inte tar slut.

För att citera en fantastisk skribent. Livet, lägg av. Har fasen inte förtjänat att ha så här roligt.
(Eller, jo. Det har jag. )

Graduation goggles

En månad. EN månad. 30 dagar tills jag ta examen. Att veta att allt man känner till, att allt som är tryggt, allt som man byggt upp slutar och försvinner i en enda ceremoni är... skumt.

Det är lika delar skräckblandad förtjusning, pepp, stress, förvirring. Men det är som är det fina med graduation goggles, är allt fokus som läggs på det som är bra. Den helt plötsligt guldskimrande verkligheten. Även om det kanske ibland är lögn, en förvrängd sanning, så är det iallafall till det bättre.